Våra älskade hundar som har fått vandra över regnbågsbron.

Vildandens Scania af Maxjaz S48610/99

Tisdagen den 5 maj 2009, blev vi tvungna att säga farväl till vår älskade Maxa i en ålder av 9 år och nästan 8 månader.

Det gick fort, lite för fort för att riktigt kunna förstå vad det var som hände. Det började med att hon den 20/4 hade svårt för att gå, konstaterades att det var Borelia och efter några dagars medicin var hon nästan som vanligt - om än lite stelare. Den 3/5 märktes en försämring och vid röntgen den 5/5 visade den ett antal tumörer i lungan, och det fanns ingen återvändo hon hade ont.

Även Maxa var en stor personlighet. När vi var på Vildandens och valde valp hade jag bestämt att detta skulle bli en duktig apportör - men se det hade vi olika uppfattningar om. Det enda Maxa ville apportera var grytor även av gigantisk storlek så bära kunde hon, men kom jag med en dummies, leksak, fågel eller annat upptänkligt titta hon bara mig och grytor kunde vi inte ha med ut. Likadant var det med vatten - det skulle man dricka och inget annat. Efter allt pock, lock och bogserande gav jag upp.

Och hon fick till slut göra det hon antagligen var ämnad för - stötjakt, hon hade ett otroligt sök och fanns det rådjur så hittade hon dem, hon var självskriven på alla kommunjakter i Jönköping med omnejd. Och den glädjen hon visade när Göran tog fram bössan eller jag tog på kängorna, för då skulle hon få erövra skogen och då bokstavligen tjöt hon. Maxa behövde aldrig bli pensionär för hon jagade fullt ut denna sista säsong också, med fullt ös även om sonen Hunter nu var snabbare.

 Hon fick ju också uppleva att få en kull valpar, även om det inte var min mening pga. lindriga benpålagringar. Men efter att själv fått fostrat sina egna valpar, hjälpte hon gärna till som barnvakt med de två kullar som sedan föddes här.

Maxa och Abbe var som ett gift par och mycket tajta med varandra de hade en kommunikation sig emellan som jag många gånger förundrades över. De levde tillsammans, jagade ihop fick fostra sina gemensamma valpar ihop och var helt otroliga med det. Och nu är de tillsammans igen, sida vid sida vilar de nu ihop och kan jaga på de evigt gröna ängarna.

Maxa var MH-beskriven med 2:a på skott och hade två Cert på utställning. Men framförallt var hon en duktig jakthund. Och saknade och tomheten är stor, och husse har mist en otrolig trogen jaktkompis.

Tack Maxa för allt du gett oss, du finns i våran hjärtan.

Hundskallet´s Abbe S38602/96 

Våran maskot har lämnat oss, lördagen den 13 december 2008 var det så Abbes tur att göra den sista vandringen och i en ålder av 12 ½ år.

Det finns så otroligt mycket att säga om Abbe. Han var namnad efter mor Ebba, var hennes första valp och vår förstfödde på den då blivande kenneln. Jag vet inte om man kan säga om en hund att den är perfekt men Abbe var nog det, den enda olaten han hade var att tigga vid matbordet - men det var ju inte hans fel. Han har varit med och fostrat alla 48 valpar som har fötts här sedan han själv var valp, och det på ett helt fantastiskt sätt. Han har älskat alla människor stora som små, aldrig visat någon aggression mot hund, aldrig gjort något "ofog", vi har inte ens behövt att höja rösten åt honom. Han charmade alla som kom i kontakt med honom, med sin pondus och värdighet. I yngre da´r hoppade han själv upp på trimbordet för att bli klippt etc. senare satt han och bara väntade på sin tur. Listan kan göras lång på alla hans personligheter.

Har har varit en fantastisk stöthund i sina krafts dagar, hundratals är de rådjur som han har varit med att fälla på skydds-och kommunjakter och han har också stött älg. En mycket duktig eftersökshund som inte gav upp trots flera timmars spårande.

Abbe hade HD grad 1 och har därför tyvärr inte fått gå i avel. Men han lyckades som 7-åring att tjuvpara sig med Maxa så han har varit med om det också, och fick då fostra sina egna valpar.

Abbe är också utställd några gånger och hans bästa resultat är Bästa Junior som han blev på Tollarspecialen 1997.

Så det är med tungt hjärta att han nu har fått sin plats på denna sida, och han kommer för oss och för många andra som fått förmånen träffa honom att vara en saknad. Han var ett föredöme för rasen i vilken situation han än hamnade i.

Så med samma värdighet och pondus som han levt sina 12½ år, så fick han också sluta dem, den skyldigheten har han gett oss hela sitt liv.

Abbe var tillsammans med sin mor början till något riktigt stort som har format hela familjens liv men framförallt mitt liv. Och dessa bägge stora personligheter Ebba och Abbe kommer för alltid att vara en del av mig.

Våran älskade Ebba finns inte längre hos oss.

Fredagen den 5 april 2007 fick hon sluta sina dagar i en ålder av 14 år.

Ebba har använts i praktiskt jakt och vid eftersök, var pensionär de sista åren. Men jagade sorkar och råttor själv på åkrarna, och innan hörseln försvann jagade hon också fåglar och vid flera tillfällen kom hon hem med duvor.  Hon gillade endast att ta varmt vilt. Frusna/upptinade fåglar ignorerade hon helt.

Ebba har haft tre kullar.

Var utställd ett antal gånger, sista gången som sjuåring blev hon Bäste Veteran på en internationell utställning.

Saknade efter henne är stor, inte bara det att hon var starten till att vi blev uppfödare, hon var en stor personlighet med många bra egenskaper som hon nu fört vidare till sina avkommer, och kommer på så sätt att leva vidare genom dem.

Ebba kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta.

TJH Flottatjärn´s Atl. Flyers Noa S56426/99

Det är med stor sorg och saknad jag skriver att vår älskade Ammie hastigt gått till den eviga vilan, den 19 juni 2008, 8½ år gammal.

Ammie kom till mig när hon var 7 mån, en tokig valp som inte ville åka bil, gömde sig för kopplet och var mer vild än tam. Det tog sin tid men sen hoppade hon glatt in i bilen och höll man man fram halsbandet trädde hon på det själv.

Hon var alltid godmodig mot människor, men lite vimsig ibland (precis som matte, säger de som lärt känna oss båda), så ingen trodde vi skulle klara bevakning tjänstehundskursen; men tji fick dom, Ammie klarade certproven med bravur! Bevakning var hennes grej.

Vi hade många strapatser ihop, hon var med mig överallt och hade en otrolig aklimatiseringsförmåga; på bussar, tåg, på jobbet, hälsa på vänner och bekanta mm. Ammie var alltid lika pigg och glad och tog livet med en klackspark.

7 december -07 blir hundvakten påkörd, med Ammie i kopplet. Han överlever och Ammie som klarat sig flyr i panik från olycksplatsen. Så många vänner och bekanta och frivilliga både hundar och människor hjälpte oss i sökandet utan resultat. Mirakulöst kom Ammie hem efter 4 dygn helt oskadd och med koppel och halsband efter sig.

När vi nu hittat vår plats i tillvaron, boende med dem vi älskar i lugn och ro med en liten gräsmatta och nära till skog och bad, så rycks hon bort från oss. Hon hade så mycket att leva för och så mycket glädje kvar att ge.

Saknaden efter Ammie är enorm. Minnena av henne är som en vacker bok som alltid kommer finnas inom oss.

Min älskade lilla Ammie, du har för alltid en stor plats i mitt hjärta.

// Din matte Emma Hansson